Jag uppskattar vintern (så länge det är vitt och på minus), men attans vad den är tung mentalt. Och fysiskt.

Tycker jag klarade hösten och vintersidan på 2010 ganska bra, men efter att ha dränerats på krafter av den aldrig övergående flunssan börjar jag ge upp. Är trött på att vara konstant trött (inga tidigare knep hjälper längre) och framförallt trött på att frysa (okej att det är kallt ute, men överallt inomhus också?). Nu vill jag bara till ett ställe där jag får lapa D-vitamin och svettas.

Så mamma, jag kommer tidigare imorron. Sätt på bastun så tar jag med mina D-vitamin-tabletter. Hämta mig från tågstation 17:40. Tack.

PS. Får jag middag också är du snäll?

På tisdagar läser jag tyska så att jag ska kunna bo i Berlin någon gång. Den här tisdagen hade det dykt upp några snygga blyertskonstverk på väggarna i skolbyggnaden.

Biffen drog lathetskortet förra fredan och bestämde sig för att hoppa över Emma gaala. Hon budade över biljetterna åt mig och efter en kort, men intensiv jakt (30% av akkun) fick jag Skinka som sällskap.


Det var långt ifrån fullsatt på läktaren och utrymmet var svinkallt, men bra liveuppträdanden.


De här två vip-platserna var tomma under hela galan. Tomma men med fulla vinglas. Som gjort för mig och Inka.


Vi hade biljetter till den exklusiva efterfesten också. Där blev jag starstruck av Jenni Vartiainens uppenbarelse. SÅ vacker! Och cool.


Här tog mina bilder slut. Var tvungen att stänga av iphonen för att spara akku. Trist.

Jag har enväldigt utsett JJ till avloppsansvarig i detta hushåll. Ett av mina bästa beslut skulle jag vilja påstå. Hans arbetsuppgift består av rensning av igenstockade avlopp, såsom handfat, dusch och diskmaskin. Som lön för mödan kan han på sin höjd vänta sig en klapp åp (som man säger i Närpes) stjärten.

Har inte varit symtomfri en enda dag på det här året (inte sedan jul om vi ska vara petiga). Men småningom anar jag ljuset i tunneln och hoppas eventuellt på att kanske bli nästan frisk snart. Och ska man se det hela ur en positiv synvinkel så har jag faktiskt muskelvärk (tänk träningsvärk) i magmusklerna av hostan.

I förrgår kom jag hem med ett paket från Amazon under armen. Hade inte beställt paketet, så jag var mycket nyfiken. Och ut ur kartongen trillar den bästa tänkbara boken så här i snörvlande förkylningstider - Gin o'clock! Kanske man skulle ta sig en liten tuting.


Hon vet vad jag behöver den där Catariina.

Alltid när jag hälsar på mina föräldrar har de gjort nåt nyt åt stackars Monsieur Morrison. Eller så har Monsieur gjort något nytt åt dem (det här hushållet är fullt av överraskningar).

Ikväll vägrade Morrison komma runt hörnet förbi gästrummet (som man måste gå förbi om man ska ut) och visa sig helt när han och mor skulle på kvällspromenaden. Han står och kyttar och jag ser bara hans huvud. Sen stiger han fram. Och jag förstår. Stickade tajts.


Mamma menar att han gillar tajtsen, men jag tycker blicken talar för sig själv.

På väg på lunch gick jag förbi Finlaysons fabriksaffär och som en skänk från ovan uppenbarar sig -60%-reaskyltar framför mina ögon. Tröstshoppingen är ett faktum.

Några pengar fattigare, men med materialisten i mig jublande, äger jag nu fyra nya kuddar till köket och ett par nya lakan (..och två handdukar).


Mekano och Coronna


Ajatus

Nu kan jag sova gott och förhoppningsvis undvika självmordsdrömmarna.

I måndags gjorde jag en samhällelig tjänst och skänkte en halvliter av mitt blod till bättre behövande (trodde jag då). Mot kvällen kände jag ett halsont på kommande. Oj, tänkte jag och gick och la mig.

På tisdag vaknade jag upp med världshistoriens sjukaste hals. Skit, tänkte jag och svalde en burana.

Natten tills idag hade jag så ont i halsen att jag till och med drömde om det. I drömmen var jag bortom all hjälp och kunde bara med ett självmord ta bort halsontet (vridet, jag vet).

På förmiddagen ringde jag Röda korsets Blodtjänst och frågade om jag var döende. Tack och lov ser det ut som att jag kommer att klara mig, men konvalecenstiden kommer vara lite längre än vanligt (vad är "längre än vanligt"? veckor, månader, ÅR?).

Men tyvärr kommer mitt blod inte rädda några (mänskliga) liv. Det finns tydligen en regel som säger att blodet måste dras tillbaka om givaren insjuknat inom två dygn efter donationen.

Så nu återstår frågan, vad kommer hända med mitt kasserade blod? Kommer Blodtjänst skicka det till svältande vampyrer i Transsylvaninen, eller kommer de helt enkelt bara steka blodplättar på kalaset?

Det här är min kompis Joseph. Han är en väldigt sympatisk och fin människa, för att inte tala om smart.

Joseph knåpar ihop Rube Goldberg-maskiner hemma i köket i Williamsburg och när jag var och hälsade på höll The New York Times på att göra ett reportage om honom (kika på klippet på sidan).

Jag tjuvlyssnade på en del av intervjun (okej, tjuvlyssnade inte, de hade inget emot att jag hängde där) och har väntat på att få se slutresultatet (av både intervjun och Rube Goldberg-projektet). Varsågoda, nu får ni också!


Förutom att Joseph nästan är kändis så är han också Chesters rättmätiga ägare.